Konferensen Platsen

Vartannat år kommer Kurioso att hålla en nationell konferens med konstpedagogisk inriktning. Den första hölls fredag 24 maj 2019 på Sörmlands museum i Nyköping där vår projektgrupp arbetar. Inbjudna föreläsare har deltagit i eller initierat olika deltagarbaserade konstprojekt/verksamheter för barn och unga. Temat ”plats” kom till när vi upptäckte att många av de projekt vi har inspirerats av utgår från en specifik lokalitet. Vi var också intresserade av att inkludera arkitekturfältet på något sätt.

En plats är den miljö vi befinner oss i. Det kan vara vårt hem – på lång sikt eller temporärt. En plats kan vara något vi flyr ifrån eller till. Den är laddad med föreställningar och berättelser. Vi måste ständigt förhålla oss till platser och andra människor.

Platsen kan också finnas inom oss. Den så viktiga tryggheten som är avgörande för hur vi lever våra liv.

Lek, fantasi och skapande är viktiga verktyg för att hitta den där trygga inre platsen. Därför är det oroväckande att estetiska ämnen prioriteras bort i undervisningen. Även den yttre miljön har en enorm påverkan på hur våra barn växer upp. Lekplatser blir likriktade platser utan överraskningar när säkerhet går före utveckling.

Att arbeta med konst i stadsrummet skiljer sig från att arbeta med konst i en utställning. Idag kan vi se att fler och fler kommuner väljer att låta konstnärer använda deltagarbaserade metoder även för offentliga verk. I det arbetet är platsen och människorna som lever där helt avgörande. Vi hoppas att konst ännu mer kommer kunna vara en tillgång för stadsutvecklingen i framtiden.

Värt att diskutera vidare är hur konstnären får en utökad medborgarroll i dessa projekt – hen blir en viktig länk mellan civilsamhället och byråkratin (för den som orkar axla ansvaret). Ett bra exempel är hur konstnären Ruben Wätte fick ta på sig fullt ansvar för sin temporära odlings- och aktivitetszon Dungen i Råby 2016. Det blev en plats för möten, samtal och samarbeten mellan individer och grupper i samhället som annars kanske aldrig skulle ha träffats. Där fanns varken regler eller restriktioner. Barnen byggde kojor och äventyrsbanor högt uppe i träden och några av deras föräldrar stod nere på marken med skrämd blick. Ruben berättade att flera barn övervann sina rädslor och till sist vågade klättra upp till den högsta avsatsen (men att det också var helt okej att bara sitta och titta på). Ganska snabbt infann sig den där tilliten, kanske just för att stämningen var öppen och tillåtande. Det var ungdomar som stannade tills klockan närmade sig midnatt. Den enda som skadade sig under de fyra dagarna i skogen var en vuxen som skar sig på en kniv vid matlagningen.

Ett annat exempel är hur Amanda Larsson har kringgått de ibland överdrivna säkerhetsföreskrifterna vid utformandet av lekplatser för barn. Med Magiska trädgården i Nacka kommun ville hon skapa en fysisk exempelmiljö som svarar mot barns behov, på en plats som för tillfället utsattes för stark exploatering. Vi vuxna har ofta en förutbestämd uppfattning om barnens säkerhet som inte alltid stämmer. I en naturlig miljö däremot, lär sig barnen att vara försiktiga. De rör sig långsammare och skadar sig inte lika ofta. Amanda Larsson betonade vikten av samarbete och engagemang, i hennes fall med byggherrar och andra aktörer inom stadsutvecklingen på Kvarnholmen.

Johanna Uddén och Mireya Monserrat berättade om sitt arbete för Konstfrämjandet i Uppsala. Mireya var med och initierade den kreativa plattformen SyskonSKAP för ungdomar i området Gottsunda, som en del av Kreativa platser, Kulturrådets fokus på specifika bostadsområden. SyskonSKAP vill bidra till en ökad känsla av egenmakt och självförtroende hos unga genom estetiska processer och pedagogiska samtal. De verkar för att fler unga från Gottsunda får upp ögonen på kultur som yrkesområde, och att fler Gottsundabor tar plats i konstvärlden. Vi fick ta del av många möten med människor i området – genom konstkurser och konsthäng har ungdomar börjat engagera sig. Tisdag- och torsdagkvällar ägnas åt allt från film, dans, musik eller andra kreativa uttryck. En tillåtande miljö för många som kanske har det svårt både i skola och hemma. Mireya berättade att de vänder sig till skolorna och fritidsgården för att hitta intresserade, men att de alltid går en sväng genom centrum och försöker få med sig folk.

Konstnären Jelena Rundqvist tog med oss till skogen i Hällabrottet i Kumla. Hennes projekt Jag är Stenart (en del av Bortom de blå bergen) utgick från stenen som material och hur vi genom den kan få syn vår historia och framtid. Stenen blev en historieberättare, inspiratör och pedagog. Hällabrottet har som så många andra samhällen växt upp runt en naturtillgång. Stenen länkar oss samman med både dåtid och framtid. Dess beständighet blir ett sätt att närma sig bygdens historia och kunskap om tidigare generationer. Jelena berättade att barnen fick tillbringa mycket tid i skogen och utforska material och rörelse. Barnen hittade en stenfigur som senare fick namnet ”Stenart” (uttalas som Lennart) och som fick en viktig betydelse i projektet. De började känna sig så bekväma att skogen upplevdes som ett vardagsrum och det naturliga var att skapa möbler i lättbetong som barnen kunde sitta i. Tillsammans med stenskulptören Basem Zammam klädde Jelena sedan in möblerna i sten och nu ser de ut att alltid ha funnits där.

Konstnären Signe Johannessen bjöd in publiken till fuktiga marker. Utifrån projektet Swamp Storytelling tog hon med oss på en resa till vårt mörkaste, geggigaste inre. Träsket blev en symbol för något okänt och skrämmande, en nära framtid i spåren av klimatförändringarna. Låt oss våga sjunka ner med fötterna i den gränslösa dyn, utan stadig mark att landa på! Något som ungdomarna i projektet gjorde utan svårigheter. Under fem år har Art Lab Gnesta gjort ett gemensamt undersökande av träsket och dess biologiska och mytologiska funktioner. Syftet är att kombinera arbetsfälten för naturvetenskaplig forskning och konstnärlig produktion kring aktuella miljöfrågor, och samtidigt undersöka hur konst kan fungera som kunskapsförmedlare för ny forskning.

Under eftermiddagen delades publiken upp i två workshops – den ena med Jenny Grönvall från Bästa Biennalen i Skåne som funnits sedan 2013 och har över 50 arrangörer. De har arbetat fram metoder för att nå ut till olika målgrupper, genom att till exempel hitta ambassadörer på skolor och andra sociala mötesplatser för unga. Den andra workshopen hölls av Jelena Mijanović från arkitektbyrån Codesign. Deras dotterbolag Codesign Research Studio (CoRS) förenar oberoende research med praktiskt utförande och har under ett år arbetat med barnkonventionen utifrån ett arkitektoniskt och deltagande forskningsperspektiv. I hennes workshop fick deltagarna skriva ner tankar och idéer som finns i checklistan här till höger.

Nu hoppas vi att diskussionen fortsätter i våra verksamheter ∞

Visst ses vi på Bästa Biennalen i höst?

Sanna Svanberg, 
projektledare Kurioso